Ditt fel, Bela!

Bela Lugosis tolkning av vampyrgreven Dracula brukar framhållas som den definitiva porträtteringen av sagda karaktär. Med en air av mysticism och sensuell lockelse, iklädd livré och hatt, så förförde han både damerna i filmen och damerna i biografsalongen. Denna bild har överlevt och frodats i åttio år, trots (eller tack vare?) ett tjockt lager patina. Enligt min mening har dock denna bild av Dracula inte mycket att göra med den greve Dracula som skapades av Bram Stoker i romanform. Sure, det finns likheter, de två har erotiken och en (stundvis) finklädd vampyr som gemensamma nämnare.

Men olikheterna är större. Medan filmens greve ÄR en högboren gentleman, använder bokens huvudperson grevefasaden som en mask, en roll, för att dölja sitt verkliga inre. Dracula utan denna sociala "makeup" är en varelse med sjukligt (pestsmittat?) utseende, långa tänder, insjukna kinder, kloförsedda naglar m.m. Dracula finns aldrig i romanens kärna, skräcken i historien kommer sig av de vittnesmål som de andra personerna framför om honom. Han träder aldrig in i centrum, han kryper i periferin av vår sinnesvärld, redo att hugga tag i en person när denne gör sin sorti ur handlingen. Erotiken hänger i romanen alltid samman med död, och utan att tolka in alltför mycket (sometimes a story is just a story, and this story is a good one) så är det ett syfilisförlopp som skildras.

Det kardinalfel som görs i filmen är att Dracula verkar vara så... världsvan. Det finns en scen där han helt kallt går fram i en folkmassa och presenterar sig, varvid en våg av chock sprids genom församlingen. Så skulle "min" Dracula aldrig göra. Min Dracula är en stark motståndare i man-mot-man-fight men mitt i ett sällskap med fiender skulle han vara utlämnad åt sitt öde. Tänk bara om någon drog fram et krucifix eller en flaska vigvatten. Heading for failure!

En mycket mer ackurat bild av greve Dracula, "min" bild alltså, hittar du i de två Nosferatu-filmerna från 1922 resp 1979 där han tolkas av Max Schreck resp. Klaus Kinski. Här ser vi Dracula som den skelettliknande varelse han egentligen är. Men Lugosis tolkning har varit förhärskande, och de flesta inkarnationer på film och TV efter 1931 har på ett sett eller annat inspirerats av denna. Det gäller allt från klädseln till charmen. Det är tyvärr på grund av Bela Lugosi som vi idag har genren "romantiska vampyrer" som jag ägnade förra inlägget till att spy galla över. Det är ditt fel, Bela!

På spaning efter den skräck som flytt

Vad har hänt med skräckfilmen? Från att ha varit det stumma Hollywoods (pre-1930) "mesta och bästa" genre, där det producerades både A- och B-filmer, experimenterades friskt och togs inspiration från romander,bildkonst och musik, så har genren urvattnats något enomrt på nittio år.

Vampyrer, varulvar och zombier gör inte längre som de ska. Twilight och Warm bodies är romantiska komedier enligt modellen "ung flicka träffar mystisk främling som inte är som alla andra, ung flicka attraheras av främlingens utanförskap, ung flicka får kåtslag, sanningen om främlingens natur uppdagas och ung flicka angstar i några filmer till".

I tidernas begynnelse skapades vampyrer och andra kräk som en "svart spegel" där allmänheten kunde se sina värsta farhågor. Vampyrer är rädslan för sjukdomar, zombier rädslan för kroppens förruttnelse. Frankensteins monster är den moraliska spärr som ska hindra oss från att leka Gud och skapa liv ur intet.

Dessa skräckfilmens ikoner har i min mening utvattnats och det är idag hemskare att sitta i en föreläsningssal än att gå och se vad som enligt reklam är en vampyrfilm, men som mestadels fokuserar på Edward och Jacob som försöker bräcka varandra i brunstiga lockrop och charmant smicker.

Forstättning följer.