lördag 6 juni 2015

Chappie

Den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp (f. 1979) hyllades för sin debutlångfilm District 9 (2009), en sci-fi-film med mindre budget. Blomkamps fans såg därför med spänning emot Chappie (2014), där han återvänder till "marknivå" (efter Elysium) för att berätta om en robot med en mer avancerad A.I. och som sakteliga lär sig att bli människa.


Long story short: Johannesburg, år 2016. Regeringen har beslutat att så gott som alla rörliga poliser ska ersättas av polisdroider, Målet är att få bukt med de ökade gängstriderna. Företaget som ska leverera ett tusental droider heter Tetra Vaal, Deras robotar har hög grad av artificiell intelligens, kan agera självständigt och kan i princip fungera ute på gatorna som riktiga människor.

En av Tetra Vaals ingenjörer (Dev Patel) har en plan på att ännu uppgradera A.I:n hos en droid för att få droiden att på riktigt "tänka", Detta faller inte i god jord hos Tetra Vaals CEO Michelle Bradley, spelad av sci-fis grand old lady Sigourmey Weaver. Droiden förs därför ut i hemlighet och handlar efter några om och men, med sin uppgraderade intelligens, hos ett gäng i en av Joburgs "suburbs". Rapgruppen Die Antwoords medlemmar Ninja och Yolandi Vi$$er spelar i princip sig själva som ett par älskvärda småskurkar som tar hand om droiden, som de döper till Chappie. Till en början är han ett barn och med ett ett barns kombination av nyfikenhet och rädsla skapar han sig en uppfattning om världen omkring. 

I trailern ägnades en stor del åt att visa hur Chappie lär sig tala, läsa (förstå), måla (skapa). Allt det (kommunikation, förståelse, kreativt skapande) som vi har att förvänta oss av artificiell intelligens under de kommande tio-tjugo åren. Tyvärr ljuger trailern en aning. Proportienllt är det inte alls en lika stor del av filmen som ägnas åt Chappies så kallade varseblivning, vilket jag tyvärr hade hoppats på. Jag är intresserad av lärande, socialisation och utveckling, och hade gärna sett flera scener där Chappie lär sig olika saker.

Likaså kunde man ha hoppat över en bihandling med Hugh Jackman som en konkurrerande ingenjör, filmens "obligatoriska" skurkroll med en egen agenda vad gäller polisdroider. Hans medverkan tillför historien knappast något annat än filmhistoriens hemskaste hockeyfrilla. Det känns som om Blomkamp böjt sig för konventionerna och varit tvungen att ha med a) en slutscen med en massa "gunplay" och övervåld och b) en skurk som kan vara katalysator för den scenen.

Filmens två timmar svischar fort förbi. På ett sätt tror jag denna historia passat bättre som TV-serie, I ett längre format kunde Blomkamp ha med Chappies utveckling parallellt med allt annat, så att säga att äta kakan och ha den kvar. Mot slutet påbörjas även en plotline om frågan "Vad är mänsklighet" men filmen avslutas när den intrigen just fått fart. Där finns material för en eventuell uppföljare!

Vartefter robotteknologin utvecklas i universitet och laboratorier, krymper avståndet mellan vita dukens robotfantasier och vår verklighet. Science fiction i filmen skulle jag beskriva som "hård", eftersom robotikens grunder förklaras på ett trovärdigt sätt, men utan att förlora den air av mystik som alltid bör omgärda bra science fiction.

Den sista och största frågan: Hur är Chappie som robot/individ? Svar: Bra! Sharlto Copleys gör en perfekt motion-capture och röst och lyckas därigenom verkligen ge liv åt en karaktär som går från maskin via olika turbulenta faser till en högre nivå av mänsklighet. Blomkamp berättade i en intervju att der svåraste var att få robotens maskinansikte att visa känslor. Då tog man de "fenor", som han har på huvudet, till hjälp. De förstärker känslorna på samma sätt som hundars öron, t.ex. vid rädsla så fälls fenorna bakåt.

Marvel's Avengers

Jag hade inte möjligheten (och ej heller intresset) av att se The Avengers (Assemble) på biografen. Såg den nyligen på DVD. Lite synd eftersom denna slags film gör sig bäst på bio.

Först lite kort om Marvel Cinematic Universe, för de nytillkomna. (Disneyägda) Marvel är en amerikansk serietidningsgigant och MCU  är det "filmiska universum" som inkluderar Marvels huvudkaraktärer (och tillika superhjältar) Thor, Hulken, Iron Man och Captain America. Sedan 2008 har de begåvats med egna filmer, som står på egna ben - med små hänvisningar i form av cameos eller små efter-eftertexten-scener (eng. stinger) där de gästspelar i varandras filmer. Tanken är alltså att låta publiken förstå att dessa figurer samexisterar i samma "filmvärld" och därför kan interagera.

Ungefär som när Walt Disney lät Musse Pigg, Långben, Pluto och Kalle Anka dela utrymme i en och samma film. Det gäller att låta alla huvudpersoner få scenutrymme och vara trogna sina personligheter - samtidigt som man önskar uppnå vissa synergieffekter och teamanda.


Sommaren 2012 var det alltså dags att sammanföra dessa hjältar i en film. Förväntningarna var höga eftersom de föregående filmerna i serien marknadsfört denna "assemble"-film genom ovan nämnda stingers. Som extra-extra bonus finns också två (ganska) nya karaktärer i "Avangers-laget"; läderklädda kampsporterskan Svarta Änkan (Scarlett Johansson) och Hököga (Jeremy Renner), en mästare med pil och båge.

Hur funkar det då att fösa ihop Marvels superhjältar, spelade av Chris Hemsworth, Mark Ruffalo (som övertog rollen från Ed Norton), Robert Downey Jr. och Chris Evans? Ja, det fungerar faktiskt riktigt bra. Men det är inte den teamfilm som den utger sig för att vara. Snarare hör den till kategorin "kompisfilm" (eng. buddy movie), ni vet de där filmerna med två vänner (ofta är de poliser), där den ena är rask och hetlevrad och den andra mogen och eftertänksam, och som handlar om att de lär sig acceptera varandras personligheter. Dödligt Vapen är ett typexempel. Nå, i den här filmen så kretsar mycket av energin kring radarparet Iron Man (den kvicke) och Captain America (den saktmodige). Sparringpartners i ringhörnan är Hulken och Thor, representanter för vetenskap respektive andlighet, som det bör vara i amerikanska filmer för att inte väcka ramaskri - båda läger får sitt, så att säga. Flankstöd ges vid behov av Svarta änkan och Hököga. Allt övervakas av teamets boss Nick Fury, spelad med "ham" av Samuel L. Jackson. Det hela går som smort och som tittare så gläds åt att se figurerna hjälpa varandra i akt och mening att stjälpa skurken i filmen.

Ja, nu kom vi in på handlingen. Den är åsidosatt, som det ofta är (och, i ärlighetens namn, bör vara) i dylika filmer. Här är handlingen dock mer än lovligt tunn som fernissa. Det handlar om Thosr gamla ärkefiende Loki, denna gång utrustad med ett vapen som kan öppna vägen till en annan dimension och förslava mänskligheten. Gott så. Handlingen presenteras först via några från genren välbekanta expositions-scener, sedan används filmens MacGuffin som ursäkt för att slänga in Avengersteamet i den ena faran efter den andra.

Robert Downey Jr som Iron Man håller ångan oppe (fattar ni, ång-maskin, höhö) och Chris Evans, den tråkigaste människan på vår jord, är perfekt för att vara "the straight man". Regissören Joss Whedon har talangen för att väva samman scenerna i detta spektakel, så att den är sevärd, inte trots dess lösa och knyckiga dramaturgi, utan tack vare den.

onsdag 24 september 2014

The House That Dripped Blood

Ännu en kort skräckfilmsrecension, denna gång heter filmen The House That Dripped Blood (1971). Den finns på Youtube att ses i sin helhet. Denna recension har även publicerats i Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Detta är i likhet med den tidigare nämnda Tales from the Crypt, en antologifilm av Amicus Productions, men segmenten är baserade på noveller av Robert Bloch (som skrev Psycho), istället för serier. Det är inalles fyra historier plus en ramhistoria, om en poliskommissarie som letar efter en filmstjärna som försvunnit nära sitt hus på den engelska landsbygden. Detta hus har ett rykte om sig ...att vara hemsökt, och kommissarien får lyssna till berättelser om hur de tidigare ägarna gått sina öden till mötes.

Min personliga favorit är den tredje berättelsen där en man (Christopher Lee) flyttar in med sin dotter och guvernanten tror att mannen håller dottern fången. Men allt är förstås inte som det verkar.

Till skillnad från Hammers ofta blodbesudlade alster är denna film (titeln till trots) helt fri från blod och äckel. Skräcken är mera sublim och handlingens vändningar träffar därför den intet ont anande åskådaren med ännu större effekt. Stämningen byggs upp med hjälp av musik och ljud. Det att hela filmen till stor del utspelar sig i ett och samma hus visar på hur en kuliss kan användas igen och få nytt liv när man riktar ett annat slags ljus på den, sagt metaforiskt.

tisdag 16 september 2014

Tales from the Crypt!

Här följer en (kort) recension av filmen Från andra sidan graven / Tales from the Crypt (1972). Texten har även publicerats i Österbottniska Nationens medlemstidning BLADE 1/2014, samt I Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Amicus Pictures var ett litet brittiskt filmbolag som gjorde sci-fi och skräckfilmer. Tales from the Crypt baserar sig på EC Comics’ serietidning med samma namn som fanns med i Fantomen-tidningen under några år. Serien var en härlig mix av splatter, mysterier och oväntade slutklämmar.

Det är ingen lätt sak att överföra en serietidning till film men producentparet Max Rosenberg och Milton Subotsky lyckades verkligen bevara stämningen. Troligen var dessa herremän inte riktigt kloka i huvudet och jag kan se framför mig när de sitter vid skrivbordet, sörplande på blodrött portvin och bollar mer eller mindre galna idéer. Från andra sidan graven kan beskrivas som lättsamt mysrys utan alltför stark betoning på obehag och därför kan den ses av många, även de som inte annars ser skräckfilmer.

Trogen till sin förlaga består filmen huvudsakligen av fem korta historier och en sammanbindande ramhistoria. Den går ut på att fem människor råkar bli inlåsta i en urgammal krypta, där en främling i huva, “The Crypt Keeper” berättar (visar) dem hur de kommer att dö. De fem historierna är alla hämtade från tidningen. Smaken är som baken men min favorit av de olika segmenten är det sista, där den girige bossen för ett blindsjukhus behandlar sina patienter illa och får sin rättmätiga “belöning”. I filmen figurerar en del skådespelare som associeras med brittisk skräckfilm bl.a. Peter Cushing och Ralph Richardson. Filmen fick en uppföljare året efter, The Vault of Horror, som också baserar sig på EC Comics’ serier.

onsdag 23 april 2014

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann



 
                           
 
Julens stora svenska film lockade stort förhandsintresse i Finland. Kanske tack vare Jonas Jonassons populära bokförlaga. Troligen än mera tack vare Robert Gustafsson (ingen introduktion behövs) och Felix Herngren, skapare av serien Solsidan, Sveriges främsta export i modern tid.


“I hela mitt liv har man skrikit åt mig” berättar Allan Karlsson (Gustafsson) som efter ett händelserikt liv hamnar in på ålderdomshemmet. Där blir han dock inte länge, på sin hundraårsdag rymmer han från kommunalgubbarnas planerade firande och hamnar ut på sitt livs största äventyr. Han får både gangsters och handfallna poliser efter sig, råkar bli miljonär och hamnar i flera komplexa situationer. Bovarna är sådär lagom dum-elaka som sig bör i svensk film, den ende som väcker ont blod är den engelske gangsterbossen. Polismakten representeras av den velande kommissarie Aronsson (Ralph Carlsson). Övriga större biroller görs av Iwar Wiklander, Mia Skäringer och David Wiberg.


Parallellt får vi följa Allans liv från barndomen. Han har verkligen inte levt som någon medelsvensson: han stred på bägge sidor i spanska inbördeskriget,var med och uppfann atombomben, avslöjade spioner under kalla kriget, och mer därtill. Men som svensken i gemen håller han sig alltid i bakgrunden, framhäver alltid sig själv (förutom när det vankas brännevin) men lyckas ändå påverka största delen av 1900-talet. Filmen fick kritik för sitt våldsamma innehåll, men dessa “olyckskorpar” har förbisett den svarta humor som bär upp filmen allt igenom. Mera sådant åt folket!

Gustafsson med sina mimiska krumsprång gestaltar huvudpersonen perfekt, han har ju vana av att spela alla möjliga “gubbar”. Därtill har han haft hjälp av en väldigt god sminkör. I övrigt känns de historiska karaktärerna väldigt porträttlika och miljöerna/scenografin likaså. Det märks att detta är den mest påkostade svenska filmen hittills.

söndag 17 november 2013

"Help me... Help meeeee... Please help meeeeeee..."

Jag tittade just igenom "Flugan" från 1958, regisserad av Kurt Neumann. Filmen är en ganska texttrogen tolkning av novellen med samma namn av George Langelaan. Novellen publicerades bara något år tidigare och den har mig veterligen endast publicerats på svenska som en del i bokserien "Kalla kårar".

Filmen marknadsförs som en skräck-/sci-fi-film "starring Vincent Price" men det abnorma är att det inte är Vincent Price som spelar den galne vetenskapsmannen, som var den roll han vanligen förknippas med. Däremot spelar han bror till den vetenskapsmannen, som spelas av David Hedison, för Bondfans känd som Felix Leiter i "Leva och Låta dö" och i förtexterna underligt nog krediterad som "Al Hedison".

För de (inklusive jag) som sett David Cronenbergs film "The fly" är historien bekant, men faktum är att i den här filmen avslöjas det först i slutet att det handlar om (SPOILER!!!!!!!!!!!!) ett experiment som skapat en människa/fluga-hybrid (SLUT PÅ SPOILER!!!!!!!!!!!!!). En stor del av filmen är en detektivhistoria där polisen utreder vetenskapsmannens död i en hydraulpress.

Därför tycker jag det är synd att så mycket info om handlingen läggs ut på baksidan av DVD-fodralet. Som så ofta kan filmutgivarens välvilja att ge  beskrivande "kundinformation" slå bakut och göra filmälskarna en björntjänst. Men den som är tillräckligt genre savvy kan nog räkna ut twisten i alla fall, utan att ha sett remaken eller läst på baksidan. Kanske är det också så att filmen är så känd att allmänheten redan vet vad det handlar om - det som TvTropes.com kallar popcultural osmosis

Fokus ligger mer på sci-fi än skräck och all "science är på det där sköna femtiotalsviset med maskiner, knappar, rattar och radiumrör som lyser i mörkret. Det förekommer även en diskussion mellan forskaren och hans fru om den goda sidan versus den onda sidan av vetenskaplig framgång. "God gave us intelligence to uncover the wonders of nature" säger mannen för att försvara sina och andras vetenskapliga experiment. Kvinnan ryggar tillbaka inför överljudsplan, atombomber och andra "man-made things" vars utveckling sker alltför snabbt för att människan ska kunna ha kontroll. Ja, den här diskussionen går het än idag.

söndag 10 november 2013

Visuell helhet

Jag uppskattar regissörer som har öga för det visuella och vet att använda filmmediet till sin fördel. Filmmediet skapades inte för att berätta långa pratiga historier, utan för att fånga världen i all dess prakt. Därför ser jag hellre filmer med dålig intrig och snyggt utseende än pratiga, om än kloka, filmer. Dock behöver det inte vara fråga om visuella orgasmer (typ Avatar - även om den var bra!) och jag ger inte ett rött öre för dagens billiga CGI-knep. Nej, ta mig tillbaka till en tid då de visuella effekterna knåpades ihop för hand, som i Labyrinth.

En handfull filmer som jag anser ha en säregen visuell stil:

Psycho 1960
Labyrinth 1986
Carnival of Souls 1962
The Shining 1980
Inception 2010
The Prestige 2006
Dead of Night 1945