Julens stora svenska film lockade stort förhandsintresse i Finland. Kanske tack vare Jonas Jonassons populära bokförlaga. Troligen än mera tack vare Robert Gustafsson (ingen introduktion behövs) och Felix Herngren, skapare av serien Solsidan, Sveriges främsta export i modern tid.
“I hela mitt liv har man skrikit åt mig” berättar Allan Karlsson (Gustafsson) som efter ett händelserikt liv hamnar in på ålderdomshemmet. Där blir han dock inte länge, på sin hundraårsdag rymmer han från kommunalgubbarnas planerade firande och hamnar ut på sitt livs största äventyr. Han får både gangsters och handfallna poliser efter sig, råkar bli miljonär och hamnar i flera komplexa situationer. Bovarna är sådär lagom dum-elaka som sig bör i svensk film, den ende som väcker ont blod är den engelske gangsterbossen. Polismakten representeras av den velande kommissarie Aronsson (Ralph Carlsson). Övriga större biroller görs av Iwar Wiklander, Mia Skäringer och David Wiberg.
Parallellt får vi följa Allans liv från barndomen. Han har verkligen inte levt som någon medelsvensson: han stred på bägge sidor i spanska inbördeskriget,var med och uppfann atombomben, avslöjade spioner under kalla kriget, och mer därtill. Men som svensken i gemen håller han sig alltid i bakgrunden, framhäver alltid sig själv (förutom när det vankas brännevin) men lyckas ändå påverka största delen av 1900-talet. Filmen fick kritik för sitt våldsamma innehåll, men dessa “olyckskorpar” har förbisett den svarta humor som bär upp filmen allt igenom. Mera sådant åt folket!
Gustafsson med sina mimiska krumsprång gestaltar huvudpersonen perfekt, han har ju vana av att spela alla möjliga “gubbar”. Därtill har han haft hjälp av en väldigt god sminkör. I övrigt känns de historiska karaktärerna väldigt porträttlika och miljöerna/scenografin likaså. Det märks att detta är den mest påkostade svenska filmen hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar