Chappie

Den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp (f. 1979) hyllades för sin debutlångfilm District 9 (2009), en sci-fi-film med mindre budget. Blomkamps fans såg därför med spänning emot Chappie (2014), där han återvänder till "marknivå" (efter Elysium) för att berätta om en robot med en mer avancerad A.I. och som sakteliga lär sig att bli människa.

Long story short: Johannesburg, år 2016. Regeringen har beslutat att så gott som alla rörliga poliser ska ersättas av polisdroider, Målet är att få bukt med de ökade gängstriderna. Företaget som ska leverera ett tusental droider heter Tetra Vaal, Deras robotar har hög grad av artificiell intelligens, kan agera självständigt och kan i princip fungera ute på gatorna som riktiga människor.

En av Tetra Vaals ingenjörer (Dev Patel) har en plan på att ännu uppgradera A.I:n hos en droid för att få droiden att på riktigt "tänka", Detta faller inte i god jord hos Tetra Vaals CEO Michelle Bradley, spelad av sci-fis grand old lady Sigourmey Weaver. Droiden förs därför ut i hemlighet och handlar efter några om och men, med sin uppgraderade intelligens, hos ett gäng i en av Joburgs "suburbs". Rapgruppen Die Antwoords medlemmar Ninja och Yolandi Vi$$er spelar i princip sig själva som ett par älskvärda småskurkar som tar hand om droiden, som de döper till Chappie. Till en början är han ett barn och med ett ett barns kombination av nyfikenhet och rädsla skapar han sig en uppfattning om världen omkring. 

I trailern ägnades en stor del åt att visa hur Chappie lär sig tala, läsa (förstå), måla (skapa). Allt det (kommunikation, förståelse, kreativt skapande) som vi har att förvänta oss av artificiell intelligens under de kommande tio-tjugo åren. Tyvärr ljuger trailern en aning. Proportienllt är det inte alls en lika stor del av filmen som ägnas åt Chappies så kallade varseblivning, vilket jag tyvärr hade hoppats på. Jag är intresserad av lärande, socialisation och utveckling, och hade gärna sett flera scener där Chappie lär sig olika saker.

Likaså kunde man ha hoppat över en bihandling med Hugh Jackman som en konkurrerande ingenjör, filmens "obligatoriska" skurkroll med en egen agenda vad gäller polisdroider. Hans medverkan tillför historien knappast något annat än filmhistoriens hemskaste hockeyfrilla. Det känns som om Blomkamp böjt sig för konventionerna och varit tvungen att ha med a) en slutscen med en massa "gunplay" och övervåld och b) en skurk som kan vara katalysator för den scenen.

Filmens två timmar svischar fort förbi. På ett sätt tror jag denna historia passat bättre som TV-serie, I ett längre format kunde Blomkamp ha med Chappies utveckling parallellt med allt annat, så att säga att äta kakan och ha den kvar. Mot slutet påbörjas även en plotline om frågan "Vad är mänsklighet" men filmen avslutas när den intrigen just fått fart. Där finns material för en eventuell uppföljare!

Vartefter robotteknologin utvecklas i universitet och laboratorier, krymper avståndet mellan vita dukens robotfantasier och vår verklighet. Science fiction i filmen skulle jag beskriva som "hård", eftersom robotikens grunder förklaras på ett trovärdigt sätt, men utan att förlora den air av mystik som alltid bör omgärda bra science fiction.

Den sista och största frågan: Hur är Chappie som robot/individ? Svar: Bra! Sharlto Copleys gör en perfekt motion-capture och röst och lyckas därigenom verkligen ge liv åt en karaktär som går från maskin via olika turbulenta faser till en högre nivå av mänsklighet. Blomkamp berättade i en intervju att der svåraste var att få robotens maskinansikte att visa känslor. Då tog man de "fenor", som han har på huvudet, till hjälp. De förstärker känslorna på samma sätt som hundars öron, t.ex. vid rädsla så fälls fenorna bakåt.

Marvel's Avengers

Jag hade inte möjligheten (och ej heller intresset) av att se The Avengers (Assemble) på biografen. Såg den nyligen på DVD. Lite synd eftersom denna slags film gör sig bäst på bio.

Först lite kort om Marvel Cinematic Universe, för de nytillkomna. (Disneyägda) Marvel är en amerikansk serietidningsgigant och MCU  är det "filmiska universum" som inkluderar Marvels huvudkaraktärer (och tillika superhjältar) Thor, Hulken, Iron Man och Captain America. Sedan 2008 har de begåvats med egna filmer, som står på egna ben - med små hänvisningar i form av cameos eller små efter-eftertexten-scener (eng. stinger) där de gästspelar i varandras filmer. Tanken är alltså att låta publiken förstå att dessa figurer samexisterar i samma "filmvärld" och därför kan interagera.

Ungefär som när Walt Disney lät Musse Pigg, Långben, Pluto och Kalle Anka dela utrymme i en och samma film. Det gäller att låta alla huvudpersoner få scenutrymme och vara trogna sina personligheter - samtidigt som man önskar uppnå vissa synergieffekter och teamanda.

Sommaren 2012 var det alltså dags att sammanföra dessa hjältar i en film. Förväntningarna var höga eftersom de föregående filmerna i serien marknadsfört denna "assemble"-film genom ovan nämnda stingers. Som extra-extra bonus finns också två (ganska) nya karaktärer i "Avangers-laget"; läderklädda kampsporterskan Svarta Änkan (Scarlett Johansson) och Hököga (Jeremy Renner), en mästare med pil och båge.

Hur funkar det då att fösa ihop Marvels superhjältar, spelade av Chris Hemsworth, Mark Ruffalo (som övertog rollen från Ed Norton), Robert Downey Jr. och Chris Evans? Ja, det fungerar faktiskt riktigt bra. Men det är inte den teamfilm som den utger sig för att vara. Snarare hör den till kategorin "kompisfilm" (eng. buddy movie), ni vet de där filmerna med två vänner (ofta är de poliser), där den ena är rask och hetlevrad och den andra mogen och eftertänksam, och som handlar om att de lär sig acceptera varandras personligheter. Dödligt Vapen är ett typexempel. Nå, i den här filmen så kretsar mycket av energin kring radarparet Iron Man (den kvicke) och Captain America (den saktmodige). Sparringpartners i ringhörnan är Hulken och Thor, representanter för vetenskap respektive andlighet, som det bör vara i amerikanska filmer för att inte väcka ramaskri - båda läger får sitt, så att säga. Flankstöd ges vid behov av Svarta änkan och Hököga. Allt övervakas av teamets boss Nick Fury, spelad med "ham" av Samuel L. Jackson. Det hela går som smort och som tittare så gläds åt att se figurerna hjälpa varandra i akt och mening att stjälpa skurken i filmen.

Ja, nu kom vi in på handlingen. Den är åsidosatt, som det ofta är (och, i ärlighetens namn, bör vara) i dylika filmer. Här är handlingen dock mer än lovligt tunn som fernissa. Det handlar om Thosr gamla ärkefiende Loki, denna gång utrustad med ett vapen som kan öppna vägen till en annan dimension och förslava mänskligheten. Gott så. Handlingen presenteras först via några från genren välbekanta expositions-scener, sedan används filmens MacGuffin som ursäkt för att slänga in Avengersteamet i den ena faran efter den andra.

Robert Downey Jr som Iron Man håller ångan oppe (fattar ni, ång-maskin, höhö) och Chris Evans, den tråkigaste människan på vår jord, är perfekt för att vara "the straight man". Regissören Joss Whedon har talangen för att väva samman scenerna i detta spektakel, så att den är sevärd, inte trots dess lösa och knyckiga dramaturgi, utan tack vare den.