lördag 6 juni 2015

Marvel's Avengers

Jag hade inte möjligheten (och ej heller intresset) av att se The Avengers (Assemble) på biografen. Såg den nyligen på DVD. Lite synd eftersom denna slags film gör sig bäst på bio.

Först lite kort om Marvel Cinematic Universe, för de nytillkomna. (Disneyägda) Marvel är en amerikansk serietidningsgigant och MCU  är det "filmiska universum" som inkluderar Marvels huvudkaraktärer (och tillika superhjältar) Thor, Hulken, Iron Man och Captain America. Sedan 2008 har de begåvats med egna filmer, som står på egna ben - med små hänvisningar i form av cameos eller små efter-eftertexten-scener (eng. stinger) där de gästspelar i varandras filmer. Tanken är alltså att låta publiken förstå att dessa figurer samexisterar i samma "filmvärld" och därför kan interagera.

Ungefär som när Walt Disney lät Musse Pigg, Långben, Pluto och Kalle Anka dela utrymme i en och samma film. Det gäller att låta alla huvudpersoner få scenutrymme och vara trogna sina personligheter - samtidigt som man önskar uppnå vissa synergieffekter och teamanda.


Sommaren 2012 var det alltså dags att sammanföra dessa hjältar i en film. Förväntningarna var höga eftersom de föregående filmerna i serien marknadsfört denna "assemble"-film genom ovan nämnda stingers. Som extra-extra bonus finns också två (ganska) nya karaktärer i "Avangers-laget"; läderklädda kampsporterskan Svarta Änkan (Scarlett Johansson) och Hököga (Jeremy Renner), en mästare med pil och båge.

Hur funkar det då att fösa ihop Marvels superhjältar, spelade av Chris Hemsworth, Mark Ruffalo (som övertog rollen från Ed Norton), Robert Downey Jr. och Chris Evans? Ja, det fungerar faktiskt riktigt bra. Men det är inte den teamfilm som den utger sig för att vara. Snarare hör den till kategorin "kompisfilm" (eng. buddy movie), ni vet de där filmerna med två vänner (ofta är de poliser), där den ena är rask och hetlevrad och den andra mogen och eftertänksam, och som handlar om att de lär sig acceptera varandras personligheter. Dödligt Vapen är ett typexempel. Nå, i den här filmen så kretsar mycket av energin kring radarparet Iron Man (den kvicke) och Captain America (den saktmodige). Sparringpartners i ringhörnan är Hulken och Thor, representanter för vetenskap respektive andlighet, som det bör vara i amerikanska filmer för att inte väcka ramaskri - båda läger får sitt, så att säga. Flankstöd ges vid behov av Svarta änkan och Hököga. Allt övervakas av teamets boss Nick Fury, spelad med "ham" av Samuel L. Jackson. Det hela går som smort och som tittare så gläds åt att se figurerna hjälpa varandra i akt och mening att stjälpa skurken i filmen.

Ja, nu kom vi in på handlingen. Den är åsidosatt, som det ofta är (och, i ärlighetens namn, bör vara) i dylika filmer. Här är handlingen dock mer än lovligt tunn som fernissa. Det handlar om Thosr gamla ärkefiende Loki, denna gång utrustad med ett vapen som kan öppna vägen till en annan dimension och förslava mänskligheten. Gott så. Handlingen presenteras först via några från genren välbekanta expositions-scener, sedan används filmens MacGuffin som ursäkt för att slänga in Avengersteamet i den ena faran efter den andra.

Robert Downey Jr som Iron Man håller ångan oppe (fattar ni, ång-maskin, höhö) och Chris Evans, den tråkigaste människan på vår jord, är perfekt för att vara "the straight man". Regissören Joss Whedon har talangen för att väva samman scenerna i detta spektakel, så att den är sevärd, inte trots dess lösa och knyckiga dramaturgi, utan tack vare den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar