"Help me... Help meeeee... Please help meeeeeee..."

Jag tittade just igenom "Flugan" från 1958, regisserad av Kurt Neumann. Filmen är en ganska texttrogen tolkning av novellen med samma namn av George Langelaan. Novellen publicerades bara något år tidigare och den har mig veterligen endast publicerats på svenska som en del i bokserien "Kalla kårar".

Filmen marknadsförs som en skräck-/sci-fi-film "starring Vincent Price" men det abnorma är att det inte är Vincent Price som spelar den galne vetenskapsmannen, som var den roll han vanligen förknippas med. Däremot spelar han bror till den vetenskapsmannen, som spelas av David Hedison, för Bondfans känd som Felix Leiter i "Leva och Låta dö" och i förtexterna underligt nog krediterad som "Al Hedison".

För de (inklusive jag) som sett David Cronenbergs film "The fly" är historien bekant, men faktum är att i den här filmen avslöjas det först i slutet att det handlar om (SPOILER!!!!!!!!!!!!) ett experiment som skapat en människa/fluga-hybrid (SLUT PÅ SPOILER!!!!!!!!!!!!!). En stor del av filmen är en detektivhistoria där polisen utreder vetenskapsmannens död i en hydraulpress.

Därför tycker jag det är synd att så mycket info om handlingen läggs ut på baksidan av DVD-fodralet. Som så ofta kan filmutgivarens välvilja att ge  beskrivande "kundinformation" slå bakut och göra filmälskarna en björntjänst. Men den som är tillräckligt genre savvy kan nog räkna ut twisten i alla fall, utan att ha sett remaken eller läst på baksidan. Kanske är det också så att filmen är så känd att allmänheten redan vet vad det handlar om - det som TvTropes.com kallar popcultural osmosis

Fokus ligger mer på sci-fi än skräck och all "science är på det där sköna femtiotalsviset med maskiner, knappar, rattar och radiumrör som lyser i mörkret. Det förekommer även en diskussion mellan forskaren och hans fru om den goda sidan versus den onda sidan av vetenskaplig framgång. "God gave us intelligence to uncover the wonders of nature" säger mannen för att försvara sina och andras vetenskapliga experiment. Kvinnan ryggar tillbaka inför överljudsplan, atombomber och andra "man-made things" vars utveckling sker alltför snabbt för att människan ska kunna ha kontroll. Ja, den här diskussionen går het än idag.

Visuell helhet

Jag uppskattar regissörer som har öga för det visuella och vet att använda filmmediet till sin fördel. Filmmediet skapades inte för att berätta långa pratiga historier, utan för att fånga världen i all dess prakt. Därför ser jag hellre filmer med dålig intrig och snyggt utseende än pratiga, om än kloka, filmer. Dock behöver det inte vara fråga om visuella orgasmer (typ Avatar - även om den var bra!) och jag ger inte ett rött öre för dagens billiga CGI-knep. Nej, ta mig tillbaka till en tid då de visuella effekterna knåpades ihop för hand, som i Labyrinth.

En handfull filmer som jag anser ha en säregen visuell stil:

Psycho 1960
Labyrinth 1986
Carnival of Souls 1962
The Shining 1980
Inception 2010
The Prestige 2006
Dead of Night 1945

Ditt fel, Bela!

Bela Lugosis tolkning av vampyrgreven Dracula brukar framhållas som den definitiva porträtteringen av sagda karaktär. Med en air av mysticism och sensuell lockelse, iklädd livré och hatt, så förförde han både damerna i filmen och damerna i biografsalongen. Denna bild har överlevt och frodats i åttio år, trots (eller tack vare?) ett tjockt lager patina. Enligt min mening har dock denna bild av Dracula inte mycket att göra med den greve Dracula som skapades av Bram Stoker i romanform. Sure, det finns likheter, de två har erotiken och en (stundvis) finklädd vampyr som gemensamma nämnare.

Men olikheterna är större. Medan filmens greve ÄR en högboren gentleman, använder bokens huvudperson grevefasaden som en mask, en roll, för att dölja sitt verkliga inre. Dracula utan denna sociala "makeup" är en varelse med sjukligt (pestsmittat?) utseende, långa tänder, insjukna kinder, kloförsedda naglar m.m. Dracula finns aldrig i romanens kärna, skräcken i historien kommer sig av de vittnesmål som de andra personerna framför om honom. Han träder aldrig in i centrum, han kryper i periferin av vår sinnesvärld, redo att hugga tag i en person när denne gör sin sorti ur handlingen. Erotiken hänger i romanen alltid samman med död, och utan att tolka in alltför mycket (sometimes a story is just a story, and this story is a good one) så är det ett syfilisförlopp som skildras.

Det kardinalfel som görs i filmen är att Dracula verkar vara så... världsvan. Det finns en scen där han helt kallt går fram i en folkmassa och presenterar sig, varvid en våg av chock sprids genom församlingen. Så skulle "min" Dracula aldrig göra. Min Dracula är en stark motståndare i man-mot-man-fight men mitt i ett sällskap med fiender skulle han vara utlämnad åt sitt öde. Tänk bara om någon drog fram et krucifix eller en flaska vigvatten. Heading for failure!

En mycket mer ackurat bild av greve Dracula, "min" bild alltså, hittar du i de två Nosferatu-filmerna från 1922 resp 1979 där han tolkas av Max Schreck resp. Klaus Kinski. Här ser vi Dracula som den skelettliknande varelse han egentligen är. Men Lugosis tolkning har varit förhärskande, och de flesta inkarnationer på film och TV efter 1931 har på ett sett eller annat inspirerats av denna. Det gäller allt från klädseln till charmen. Det är tyvärr på grund av Bela Lugosi som vi idag har genren "romantiska vampyrer" som jag ägnade förra inlägget till att spy galla över. Det är ditt fel, Bela!

På spaning efter den skräck som flytt

Vad har hänt med skräckfilmen? Från att ha varit det stumma Hollywoods (pre-1930) "mesta och bästa" genre, där det producerades både A- och B-filmer, experimenterades friskt och togs inspiration från romander,bildkonst och musik, så har genren urvattnats något enomrt på nittio år.

Vampyrer, varulvar och zombier gör inte längre som de ska. Twilight och Warm bodies är romantiska komedier enligt modellen "ung flicka träffar mystisk främling som inte är som alla andra, ung flicka attraheras av främlingens utanförskap, ung flicka får kåtslag, sanningen om främlingens natur uppdagas och ung flicka angstar i några filmer till".

I tidernas begynnelse skapades vampyrer och andra kräk som en "svart spegel" där allmänheten kunde se sina värsta farhågor. Vampyrer är rädslan för sjukdomar, zombier rädslan för kroppens förruttnelse. Frankensteins monster är den moraliska spärr som ska hindra oss från att leka Gud och skapa liv ur intet.

Dessa skräckfilmens ikoner har i min mening utvattnats och det är idag hemskare att sitta i en föreläsningssal än att gå och se vad som enligt reklam är en vampyrfilm, men som mestadels fokuserar på Edward och Jacob som försöker bräcka varandra i brunstiga lockrop och charmant smicker.

Forstättning följer.