The House That Dripped Blood

Ännu en kort skräckfilmsrecension, denna gång heter filmen The House That Dripped Blood (1971). Den finns på Youtube att ses i sin helhet. Denna recension har även publicerats i Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Detta är i likhet med den tidigare nämnda Tales from the Crypt, en antologifilm av Amicus Productions, men segmenten är baserade på noveller av Robert Bloch (som skrev Psycho), istället för serier. Det är inalles fyra historier plus en ramhistoria, om en poliskommissarie som letar efter en filmstjärna som försvunnit nära sitt hus på den engelska landsbygden. Detta hus har ett rykte om sig ...att vara hemsökt, och kommissarien får lyssna till berättelser om hur de tidigare ägarna gått sina öden till mötes.

Min personliga favorit är den tredje berättelsen där en man (Christopher Lee) flyttar in med sin dotter och guvernanten tror att mannen håller dottern fången. Men allt är förstås inte som det verkar.

Till skillnad från Hammers ofta blodbesudlade alster är denna film (titeln till trots) helt fri från blod och äckel. Skräcken är mera sublim och handlingens vändningar träffar därför den intet ont anande åskådaren med ännu större effekt. Stämningen byggs upp med hjälp av musik och ljud. Det att hela filmen till stor del utspelar sig i ett och samma hus visar på hur en kuliss kan användas igen och få nytt liv när man riktar ett annat slags ljus på den, sagt metaforiskt.

Tales from the Crypt!

Här följer en (kort) recension av filmen Från andra sidan graven / Tales from the Crypt (1972). Texten har även publicerats i Österbottniska Nationens medlemstidning BLADE 1/2014, samt I Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Amicus Pictures var ett litet brittiskt filmbolag som gjorde sci-fi och skräckfilmer. Tales from the Crypt baserar sig på EC Comics’ serietidning med samma namn som fanns med i Fantomen-tidningen under några år. Serien var en härlig mix av splatter, mysterier och oväntade slutklämmar.

Det är ingen lätt sak att överföra en serietidning till film men producentparet Max Rosenberg och Milton Subotsky lyckades verkligen bevara stämningen. Troligen var dessa herremän inte riktigt kloka i huvudet och jag kan se framför mig när de sitter vid skrivbordet, sörplande på blodrött portvin och bollar mer eller mindre galna idéer. Från andra sidan graven kan beskrivas som lättsamt mysrys utan alltför stark betoning på obehag och därför kan den ses av många, även de som inte annars ser skräckfilmer.

Trogen till sin förlaga består filmen huvudsakligen av fem korta historier och en sammanbindande ramhistoria. Den går ut på att fem människor råkar bli inlåsta i en urgammal krypta, där en främling i huva, “The Crypt Keeper” berättar (visar) dem hur de kommer att dö. De fem historierna är alla hämtade från tidningen. Smaken är som baken men min favorit av de olika segmenten är det sista, där den girige bossen för ett blindsjukhus behandlar sina patienter illa och får sin rättmätiga “belöning”. I filmen figurerar en del skådespelare som associeras med brittisk skräckfilm bl.a. Peter Cushing och Ralph Richardson. Filmen fick en uppföljare året efter, The Vault of Horror, som också baserar sig på EC Comics’ serier.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

 

                           

 

Julens stora svenska film lockade stort förhandsintresse i Finland. Kanske tack vare Jonas Jonassons populära bokförlaga. Troligen än mera tack vare Robert Gustafsson (ingen introduktion behövs) och Felix Herngren, skapare av serien Solsidan, Sveriges främsta export i modern tid.

“I hela mitt liv har man skrikit åt mig” berättar Allan Karlsson (Gustafsson) som efter ett händelserikt liv hamnar in på ålderdomshemmet. Där blir han dock inte länge, på sin hundraårsdag rymmer han från kommunalgubbarnas planerade firande och hamnar ut på sitt livs största äventyr. Han får både gangsters och handfallna poliser efter sig, råkar bli miljonär och hamnar i flera komplexa situationer. Bovarna är sådär lagom dum-elaka som sig bör i svensk film, den ende som väcker ont blod är den engelske gangsterbossen. Polismakten representeras av den velande kommissarie Aronsson (Ralph Carlsson). Övriga större biroller görs av Iwar Wiklander, Mia Skäringer och David Wiberg.

Parallellt får vi följa Allans liv från barndomen. Han har verkligen inte levt som någon medelsvensson: han stred på bägge sidor i spanska inbördeskriget,var med och uppfann atombomben, avslöjade spioner under kalla kriget, och mer därtill. Men som svensken i gemen håller han sig alltid i bakgrunden, framhäver alltid sig själv (förutom när det vankas brännevin) men lyckas ändå påverka största delen av 1900-talet. Filmen fick kritik för sitt våldsamma innehåll, men dessa “olyckskorpar” har förbisett den svarta humor som bär upp filmen allt igenom. Mera sådant åt folket!

Gustafsson med sina mimiska krumsprång gestaltar huvudpersonen perfekt, han har ju vana av att spela alla möjliga “gubbar”. Därtill har han haft hjälp av en väldigt god sminkör. I övrigt känns de historiska karaktärerna väldigt porträttlika och miljöerna/scenografin likaså. Det märks att detta är den mest påkostade svenska filmen hittills.