The House That Dripped Blood

Ännu en kort skräckfilmsrecension, denna gång heter filmen The House That Dripped Blood (1971). Den finns på Youtube att ses i sin helhet. Denna recension har även publicerats i Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Detta är i likhet med den tidigare nämnda Tales from the Crypt, en antologifilm av Amicus Productions, men segmenten är baserade på noveller av Robert Bloch (som skrev Psycho), istället för serier. Det är inalles fyra historier plus en ramhistoria, om en poliskommissarie som letar efter en filmstjärna som försvunnit nära sitt hus på den engelska landsbygden. Detta hus har ett rykte om sig ...att vara hemsökt, och kommissarien får lyssna till berättelser om hur de tidigare ägarna gått sina öden till mötes.

Min personliga favorit är den tredje berättelsen där en man (Christopher Lee) flyttar in med sin dotter och guvernanten tror att mannen håller dottern fången. Men allt är förstås inte som det verkar.

Till skillnad från Hammers ofta blodbesudlade alster är denna film (titeln till trots) helt fri från blod och äckel. Skräcken är mera sublim och handlingens vändningar träffar därför den intet ont anande åskådaren med ännu större effekt. Stämningen byggs upp med hjälp av musik och ljud. Det att hela filmen till stor del utspelar sig i ett och samma hus visar på hur en kuliss kan användas igen och få nytt liv när man riktar ett annat slags ljus på den, sagt metaforiskt.

Tales from the Crypt!

Här följer en (kort) recension av filmen Från andra sidan graven / Tales from the Crypt (1972). Texten har även publicerats i Österbottniska Nationens medlemstidning BLADE 1/2014, samt I Facebook-gruppen "Vi som gillar skräck".

Amicus Pictures var ett litet brittiskt filmbolag som gjorde sci-fi och skräckfilmer. Tales from the Crypt baserar sig på EC Comics’ serietidning med samma namn som fanns med i Fantomen-tidningen under några år. Serien var en härlig mix av splatter, mysterier och oväntade slutklämmar.

Det är ingen lätt sak att överföra en serietidning till film men producentparet Max Rosenberg och Milton Subotsky lyckades verkligen bevara stämningen. Troligen var dessa herremän inte riktigt kloka i huvudet och jag kan se framför mig när de sitter vid skrivbordet, sörplande på blodrött portvin och bollar mer eller mindre galna idéer. Från andra sidan graven kan beskrivas som lättsamt mysrys utan alltför stark betoning på obehag och därför kan den ses av många, även de som inte annars ser skräckfilmer.

Trogen till sin förlaga består filmen huvudsakligen av fem korta historier och en sammanbindande ramhistoria. Den går ut på att fem människor råkar bli inlåsta i en urgammal krypta, där en främling i huva, “The Crypt Keeper” berättar (visar) dem hur de kommer att dö. De fem historierna är alla hämtade från tidningen. Smaken är som baken men min favorit av de olika segmenten är det sista, där den girige bossen för ett blindsjukhus behandlar sina patienter illa och får sin rättmätiga “belöning”. I filmen figurerar en del skådespelare som associeras med brittisk skräckfilm bl.a. Peter Cushing och Ralph Richardson. Filmen fick en uppföljare året efter, The Vault of Horror, som också baserar sig på EC Comics’ serier.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

 

                           

 

Julens stora svenska film lockade stort förhandsintresse i Finland. Kanske tack vare Jonas Jonassons populära bokförlaga. Troligen än mera tack vare Robert Gustafsson (ingen introduktion behövs) och Felix Herngren, skapare av serien Solsidan, Sveriges främsta export i modern tid.

“I hela mitt liv har man skrikit åt mig” berättar Allan Karlsson (Gustafsson) som efter ett händelserikt liv hamnar in på ålderdomshemmet. Där blir han dock inte länge, på sin hundraårsdag rymmer han från kommunalgubbarnas planerade firande och hamnar ut på sitt livs största äventyr. Han får både gangsters och handfallna poliser efter sig, råkar bli miljonär och hamnar i flera komplexa situationer. Bovarna är sådär lagom dum-elaka som sig bör i svensk film, den ende som väcker ont blod är den engelske gangsterbossen. Polismakten representeras av den velande kommissarie Aronsson (Ralph Carlsson). Övriga större biroller görs av Iwar Wiklander, Mia Skäringer och David Wiberg.

Parallellt får vi följa Allans liv från barndomen. Han har verkligen inte levt som någon medelsvensson: han stred på bägge sidor i spanska inbördeskriget,var med och uppfann atombomben, avslöjade spioner under kalla kriget, och mer därtill. Men som svensken i gemen håller han sig alltid i bakgrunden, framhäver alltid sig själv (förutom när det vankas brännevin) men lyckas ändå påverka största delen av 1900-talet. Filmen fick kritik för sitt våldsamma innehåll, men dessa “olyckskorpar” har förbisett den svarta humor som bär upp filmen allt igenom. Mera sådant åt folket!

Gustafsson med sina mimiska krumsprång gestaltar huvudpersonen perfekt, han har ju vana av att spela alla möjliga “gubbar”. Därtill har han haft hjälp av en väldigt god sminkör. I övrigt känns de historiska karaktärerna väldigt porträttlika och miljöerna/scenografin likaså. Det märks att detta är den mest påkostade svenska filmen hittills.

"Help me... Help meeeee... Please help meeeeeee..."

Jag tittade just igenom "Flugan" från 1958, regisserad av Kurt Neumann. Filmen är en ganska texttrogen tolkning av novellen med samma namn av George Langelaan. Novellen publicerades bara något år tidigare och den har mig veterligen endast publicerats på svenska som en del i bokserien "Kalla kårar".

Filmen marknadsförs som en skräck-/sci-fi-film "starring Vincent Price" men det abnorma är att det inte är Vincent Price som spelar den galne vetenskapsmannen, som var den roll han vanligen förknippas med. Däremot spelar han bror till den vetenskapsmannen, som spelas av David Hedison, för Bondfans känd som Felix Leiter i "Leva och Låta dö" och i förtexterna underligt nog krediterad som "Al Hedison".

För de (inklusive jag) som sett David Cronenbergs film "The fly" är historien bekant, men faktum är att i den här filmen avslöjas det först i slutet att det handlar om (SPOILER!!!!!!!!!!!!) ett experiment som skapat en människa/fluga-hybrid (SLUT PÅ SPOILER!!!!!!!!!!!!!). En stor del av filmen är en detektivhistoria där polisen utreder vetenskapsmannens död i en hydraulpress.

Därför tycker jag det är synd att så mycket info om handlingen läggs ut på baksidan av DVD-fodralet. Som så ofta kan filmutgivarens välvilja att ge  beskrivande "kundinformation" slå bakut och göra filmälskarna en björntjänst. Men den som är tillräckligt genre savvy kan nog räkna ut twisten i alla fall, utan att ha sett remaken eller läst på baksidan. Kanske är det också så att filmen är så känd att allmänheten redan vet vad det handlar om - det som TvTropes.com kallar popcultural osmosis

Fokus ligger mer på sci-fi än skräck och all "science är på det där sköna femtiotalsviset med maskiner, knappar, rattar och radiumrör som lyser i mörkret. Det förekommer även en diskussion mellan forskaren och hans fru om den goda sidan versus den onda sidan av vetenskaplig framgång. "God gave us intelligence to uncover the wonders of nature" säger mannen för att försvara sina och andras vetenskapliga experiment. Kvinnan ryggar tillbaka inför överljudsplan, atombomber och andra "man-made things" vars utveckling sker alltför snabbt för att människan ska kunna ha kontroll. Ja, den här diskussionen går het än idag.

Visuell helhet

Jag uppskattar regissörer som har öga för det visuella och vet att använda filmmediet till sin fördel. Filmmediet skapades inte för att berätta långa pratiga historier, utan för att fånga världen i all dess prakt. Därför ser jag hellre filmer med dålig intrig och snyggt utseende än pratiga, om än kloka, filmer. Dock behöver det inte vara fråga om visuella orgasmer (typ Avatar - även om den var bra!) och jag ger inte ett rött öre för dagens billiga CGI-knep. Nej, ta mig tillbaka till en tid då de visuella effekterna knåpades ihop för hand, som i Labyrinth.

En handfull filmer som jag anser ha en säregen visuell stil:

Psycho 1960
Labyrinth 1986
Carnival of Souls 1962
The Shining 1980
Inception 2010
The Prestige 2006
Dead of Night 1945

Ditt fel, Bela!

Bela Lugosis tolkning av vampyrgreven Dracula brukar framhållas som den definitiva porträtteringen av sagda karaktär. Med en air av mysticism och sensuell lockelse, iklädd livré och hatt, så förförde han både damerna i filmen och damerna i biografsalongen. Denna bild har överlevt och frodats i åttio år, trots (eller tack vare?) ett tjockt lager patina. Enligt min mening har dock denna bild av Dracula inte mycket att göra med den greve Dracula som skapades av Bram Stoker i romanform. Sure, det finns likheter, de två har erotiken och en (stundvis) finklädd vampyr som gemensamma nämnare.

Men olikheterna är större. Medan filmens greve ÄR en högboren gentleman, använder bokens huvudperson grevefasaden som en mask, en roll, för att dölja sitt verkliga inre. Dracula utan denna sociala "makeup" är en varelse med sjukligt (pestsmittat?) utseende, långa tänder, insjukna kinder, kloförsedda naglar m.m. Dracula finns aldrig i romanens kärna, skräcken i historien kommer sig av de vittnesmål som de andra personerna framför om honom. Han träder aldrig in i centrum, han kryper i periferin av vår sinnesvärld, redo att hugga tag i en person när denne gör sin sorti ur handlingen. Erotiken hänger i romanen alltid samman med död, och utan att tolka in alltför mycket (sometimes a story is just a story, and this story is a good one) så är det ett syfilisförlopp som skildras.

Det kardinalfel som görs i filmen är att Dracula verkar vara så... världsvan. Det finns en scen där han helt kallt går fram i en folkmassa och presenterar sig, varvid en våg av chock sprids genom församlingen. Så skulle "min" Dracula aldrig göra. Min Dracula är en stark motståndare i man-mot-man-fight men mitt i ett sällskap med fiender skulle han vara utlämnad åt sitt öde. Tänk bara om någon drog fram et krucifix eller en flaska vigvatten. Heading for failure!

En mycket mer ackurat bild av greve Dracula, "min" bild alltså, hittar du i de två Nosferatu-filmerna från 1922 resp 1979 där han tolkas av Max Schreck resp. Klaus Kinski. Här ser vi Dracula som den skelettliknande varelse han egentligen är. Men Lugosis tolkning har varit förhärskande, och de flesta inkarnationer på film och TV efter 1931 har på ett sett eller annat inspirerats av denna. Det gäller allt från klädseln till charmen. Det är tyvärr på grund av Bela Lugosi som vi idag har genren "romantiska vampyrer" som jag ägnade förra inlägget till att spy galla över. Det är ditt fel, Bela!

På spaning efter den skräck som flytt

Vad har hänt med skräckfilmen? Från att ha varit det stumma Hollywoods (pre-1930) "mesta och bästa" genre, där det producerades både A- och B-filmer, experimenterades friskt och togs inspiration från romander,bildkonst och musik, så har genren urvattnats något enomrt på nittio år.

Vampyrer, varulvar och zombier gör inte längre som de ska. Twilight och Warm bodies är romantiska komedier enligt modellen "ung flicka träffar mystisk främling som inte är som alla andra, ung flicka attraheras av främlingens utanförskap, ung flicka får kåtslag, sanningen om främlingens natur uppdagas och ung flicka angstar i några filmer till".

I tidernas begynnelse skapades vampyrer och andra kräk som en "svart spegel" där allmänheten kunde se sina värsta farhågor. Vampyrer är rädslan för sjukdomar, zombier rädslan för kroppens förruttnelse. Frankensteins monster är den moraliska spärr som ska hindra oss från att leka Gud och skapa liv ur intet.

Dessa skräckfilmens ikoner har i min mening utvattnats och det är idag hemskare att sitta i en föreläsningssal än att gå och se vad som enligt reklam är en vampyrfilm, men som mestadels fokuserar på Edward och Jacob som försöker bräcka varandra i brunstiga lockrop och charmant smicker.

Forstättning följer.